SEX..
..dagar kvar. Och jag kan äntligen andas igen. Jag tror bestämt att jag och min vän under senaste dygnet har lyckats byta hjärnor. Jag kan även berätta för er att vi nu med nästan all säkerhet, har bestämt oss för hur resan ska gå till. Som vi tidigare har nämnt så börjar den i das Köpenhamn, för att sedan leda oss ut i Europa där vi åker runt på ett 10-dagars pass. När resorna och dagarna sedan börjar leda mot sitt slut åker vi till England och lever som aldrig förr, fast, självklart, efter de dagarna ska vi ha lite pengar över så att vi förhoppningsvis kan få tag i en sistaminuten-biljett hem. Och ja, om vi inte lyckas få tag på någon sån så är det ju bara en bonus. Vem vill inte stanna i England ett tag om man får välja? (och ja, jag förstår att om vi inte kommer lyckas få tag på någon inom våra budgetramar så kommer våra föräldrar med all säkerhet tvinga på oss ett bidrag, men låt mig drömma fram tills dess)
Och nej. Den stora frågan är inte hur min vän ska klara sig utan o'boy. Den stora frågan är hur jag ska klara mig utan min katt. Vem ska jag nu kela med hela nätterna? MIN VÄN!?!??! Och vems fina, rosa nos ska jag pussa på? MIN VÄNS?!?!?!? Ack och ve. Jag tror jag får klara mig utan det ett par veckor, jag vill ju inte få borelia eller klamydia eller nåt liknande.
(och för att inte göra detta till en blogg där jag och min vän hämnas på varandra genom att skriva elaka saker, så kan jag även berätta att hon inte har ovan nämnda åkommor.)
Stressa eller inte?
Japp, nu var det även dags för mig att skriva några väl valda ord i den här bloggen, som min vän här nedan beskriver så har vi ganska olika tankar om luffen just nu. Medans hon går och tänker på det konstant, och ja, jag menar verkligen hela tiden (faktum är att det knappt går en dag utan att man vaknar av att hon har skrivit nåt sms med en enligt henne genialisk plan vi måste genomföra under dessa veckor), vad gör då jag? Jo, jag sitter här hemma och tänker som vanligt: "men det är ju lååångt kvar", "det är ju inte ens juli än", och så vidare. Och ja, nu är det visst en vecka kvar. Jag har ju faktiskt.. ett pass, och det är ju det viktigaste, eheh. Så varje gång jag träffar min goda vän blir man såklart uppstressad. Jättemycket.
Det finns dock en sak till hon tänker på, och det är denna bloggen, så lämna lite roliga kommentarer och kika efter nya uppdateringar konstant så att min vän slipper gråta sig själv till sömns!
Nu till den stora frågan: Klarar jag mig verkligen utan oboy i typ 2-3 veckor?
Och förresten, i nästa inlägg får ni kanske veta hur länge vi ska va borta (vilket beror på vilket tågpass vi beställer, oja, vi är rebelliska och har inte fixat det ÄN) wihoo
Peace.
Nu börjar även paniken infinna sig..
Det är ett faktum att man på sommaren tappar tidsuppfattningen. Därmed så går jag hela tiden runt och inbillar mig att vi åker väldigt, väldigt snart. När det egentligen är 8 hela dagar kvar. Okej, ja, jo, det är ju inte så lång tid. Men det är ju för tidigt för att börja packa, men vad ska man göra när man har en röst i huvudet som hela tiden skriker ut "PACKA, PACKA, PACKA"? Dessutom börjar jag få smått panik inför allt annat. Vet jag var mitt pass är? Mitt försäkringskort? Har jag soppa? När ska jag växla pengar? Och köpa interrailkort? HJÄÄLP! Att min vän dessutom lever med världens största "det löser sig"-anda gör mig bara ännu mer nervös. När det egentligen kanske borde lugna ner mig? Men ja, det löser sig nog.
Fast det skadar ju faktiskt inte att börja knåpa ihop en fin liten packlista. Det kan ju hålla mig sysselsatt i åtminstone ett par dagar, så att min vän inte behöver stå ut med allt mitt tjat som hon annars skulle blivit utsatt för.
Nedräkningen har bara börjat.
Från början skulle vår resa gått runt åtminstone halva Europa. Men vi är fortfarande två stackars 18-åriga fattiga studenter utan jobb, som tyvärr måste återvända till det vanliga, gråa livet även efter den här sommaren, så därav så ligger våra senaste planer på att leva i Köpenhamn ett par dagar. Sedan fortsätta ner genom några länder, som faller oss in, i 10 dagar. Och slutligen upptäcka England med allt vad det innebär. England var trots allt ett självklart val, även fast vi kanske skulle haft råd med ett 22-dagars pass om vi hoppade det. Ända sedan vi var (hur små? jag har inte en aning, då vi känt varandra i fler år än vad jag orkar räkna på, så därför nöjer vi oss med ordet) små har vi drömt och planerat inför en resa till London, som vi skulle genomföra tillsammans. Att vår första resa tillsammans blir så mycket mer än bara en resa till London kan vi bara glädjas åt.
Hoppas ni orkar, vill och kan följa vår blogg och resa. Vi lovar er, ni kommer inte bli besvikna.
